...är snart över, tack och lov. Kulmen nåddes natten mellan onsdag och torsdag då även Calle blev förkyld och bestämt ville sova PÅ mig under natten. Vägrade tas om han av Henric. Sen ökade min feber igen till 40 grader på torsdagen men sedan dess känns det som det har vänt och sakta sakta blivit lite bättre.
Nu känns det så mkt bättre. Febern är så gott som borta och halsen är åtminstone lite bättre. Orkar inte så mkt än men börjar åtminstone se ett ljus i tunneln. Calle sov ok inatt oxå, han fick sova halva natten i sin vagn och det gick kanon. Han var så täppt att han fick sova sittandes i vagnen...Bugaboo-vagnen får härmed ytterligare en eloge. :-) Vaknade en gång men sen sov han "ända" till kl 6.20 och då tyckte jag att jag kände mig utvilad. Hade då sovit i ca 5 timmar i sträck, jo, man har nog fått en annan syn på sömn än vad man hade förut. Säkert känner många småbarnsföräldrar igen sig i detta. På något sätt klarar man sig med mindre sömn, tror liksom kroppen vänjer sig. Calle har förövrigt blivit en riktigt vild liten kille. Sitter inte still en sekund, ålar och kryper nästan och fort går det. Så var det med den lugna bebisen. ;-) Vissa får lugna barn, andra får vilda barn. Jag klagar inte! Två underbara, friska och goa ungar! Lycka!
Renoveringen går sakta men säkert framåt. Nu håller de på med sista momentet, tapetseringen. Det är så snyggt, kan knappt tro att det är sant. Vad jag har längtat efter detta. Hurra för vårt vita tak. Nästa veckan öppnar vi Champagnen och skålar in vårt nya rum och bockar av den surdegen på "att göra"-listan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar