Idag blev jag uppsagd - oj - det kändes som en film när min chef väldigt motoriskt rabblade upp de där raderna....tyvärr måste jag å Semcons vägnar pga arbetsbrist blablablabla. Det var så man kollade upp i hörnen på rummet och undrade - var är kameran och regissören - vad ska jag säga nu!? Ska jag gråta, bli arg, apatisk eller glad!? Först blev jag nog mest förvånad och lite chockad och sen kom det några tårar men sen kändes allt nästan som vanligt. Jag ställde de där frågorna som jag hade tänkt ut - å jag fick "rätta" svaren. Som tur var - annars hade jag nog blivit lite aggresiv. ;-) Nu är jag så trött - och har så ont i kropp och hals och troligen även feber så jag känner varken det ena eller andra. Det känns skönt och superjobbigt på samma sak. En sak är säker - det är intressant hur man själv och andra fungerar i såna här situationer - endel blir sååååååååååååå lägga huvudet på sned-aktiga, andra sticker huvudet i sanden, gråter, blir arga osvosv. Jag känner lättnad över att veta och känner mig förvånansvärt sansad. "Planen" för hur vi ekonomiskt säkrar vårt leverne är sedan länge klar och det är nog en väldig trygghet. För visst kommer jag att sörja pengarna men själva jobbet - näe - jag kan inte sörja det. Nu tänker jag krypa upp i soffan och ha en skön kväll och bara försöka känna in läget. En positiv sak i det hemska är att jag är arbetsbefriad fr o m idag, jag behöver alltså inte ens åka ut och avsluta mitt uppdrag de här sista dagarna innan jul. Det tänker jag dock göra ändå, men jag tänker inte vända ut och in på mig för att få ihop de där 40 timmarna och vara på jobbet kl 7 vareviga dag - nej - jag ska unna mig ett lugnt avslut på jobbet. :-) Det anser jag mig själv vara värd.
Nu blir det soffan...
Kram
1 kommentar:
åh, herregud....jadu, det är knasigt vad dumma de är som inte fattar att de inte har råd att INTE ha dig. Men detta är en ypperlig chans att göra något annat Nettan. Det kommer komma något bra ur det här, jag känner det! Puss
Skicka en kommentar