Trött på trots

Man pratar om 18 mån trots, 2,5 års trots, 3-årstrots och sedan den fruktade 5 (eller är det 6) årstrotsen. Jag håller inte med om dessa trotsåldrar, inte alls faktiskt. Frk C började trotsa när hon var 18 månader och sedan känns det som det bara eskalerar. Jodå, hon har en och annan trevlig dag men vilket sjukt motstånd hon gör mot mycket. Idag har det varit rent löjligt, hon är så trotsig så hon vet knappt vad hon ska ta vägen. Undrar hur det känns när man måste vara tvärtemot ALLT och bara vara såååå arg hela tiden. Jag hoppas att detta är en förtidig 5-årstrots för mer likt än tonåren är såhär kan det nog inte bli. Man kallar nämligen 5-6 årstrotsen "lilla tonåren", idag fruktar jag "stora" tonåren som pesten. För min del räcker "lilla tonåren" perfekt och det lockar redan fram sidor av mig själv som jag inte trodde fanns.

Calle är inte dålig han heller, men han kör nog lite mer trots "light", den när man ligger och skriker och slår på golvet eller bestämmer vad man ska ha på sig. Kläderna började han med för ett par månader sedan, man tror knappt det är sant men killen låter inte mig bestämma vilka kläder han ska ha på sig. Tvingar man på honom något så drar han nästintill sönder plaggen så den har jag gett upp. Idag satte jag dock på en ny, fin tröja som han inte gillade men men med skoj och kittel under tiden jag klädde på så tillslut accepterade han den, eller jag tror han glömde bort det helt enkelt. Sen svarar han kategoriskt och bestämt NEJ på allt man frågar honom om, men det kan även ha att göra med att hans vokabulär inte är så utvecklat ännu... dock ändrar han snabbt till ett JA om det var sötsaker som jag frågade om han ville ha, en glass tackar man inte nej till om man heter Calle.

Nog om detta. Kontentan är att jag är trött på trotsiga barn, jag är trött överhuvudtaget och imorgon tar vi nya tag. Vad gäller trotsåldrar är det bara ett påhitt enligt min mening. Inga barn är den andra lik och våra kära ungar de trotsar vare sig de är i en trotsålder eller inte. Så det så.